Flickan med den röda jackan

I våras fick jag den finaste komplimangen jag någonsin fått – min far berättade om en händelse från min barndom:

”När Björn var 6-7 år gammal så var vi på någon avslutning eller liknande tillställning med skola, dagis eller simskola. När vi var på väg därifrån frågade jag honom om han hade haft roligt. Jodå, Björn hade haft väldigt roligt och berättade att han var glad för han hade hittat en ny lekkompis – en flicka. ‘Vem var det då?’, frågade jag. Björn svarade att hon hade en röd jacka. Vi var förbryllade över vem hon var och kunde inte komma ihåg någon flicka med röd jacka.

Efter ett tag kom vi på vem det var. Hon var 2-3 år yngre än Björn och adopterad. Vi insåg själva att vi skulle beskrivit henne som ‘flickan med mörk hy’ eller något åt det hållet, vi tänkte inte ens på att hon hade en röd jacka.

Sådan är Björn.”

(NB: fritt återgivet med mina egna ord)

Varje gång jag tänker på min fars berättelse tänker jag också på en annan flicka med en röd jacka.

Det är dags att fokusera på de goda krafterna och vinna tillbaks initiativet. Jag vill leva i det Sverige Kent sjunger om.

Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

privat arbetsförmedling – en fin tanke men inte mer

Centerpartiet gjorde ett utspel för en månad sen och proklamerade att de vill ha privata arbetsförmedlingar. Jag tror att det är en bra idé att tänka om och göra rätt från grunden. Framförallt tycker jag, som princip, att det är synnerligen vettigt att skilja på myndighetsutövning och förmedling.

Däremot tror jag inte på idén att ge arbetssökande personer en ”peng” som kommer att ”följa den arbetssökande dit denne går”. Att privata arbetsförmedlingar är lönsamma är ingen överraskning – vilket leder till att mängder av aktörer kommer ge sig in i upphandlingar och lämna anbud på ett sätt som vårt rike aldrig har skådat tidigare. Följden av detta blir, i min mening, att skattemedel kommer läggas på helt fel ställe. Istället för att stimulera nya arbetstillfällen genom sänkta arbetsgivaravgifter och gynnsammare klimat för företag så skulle pengarna pumpas in i ett gigantisk socialt experiment.

Jag skräms av konsekvenserna av ett sådant projekt. Mycket på grund att jag under 2 års tid nu följt hanteringen av upphandlingar av kvalificerade tjänster inom offentlig sektor. Min personliga åsikt är att bedömningen av anbud är synnerligen subjektiv och godtycklig. Anbud som i en upphandling bedöms som högsta kvalitet men för dyrt bedöms i ett annat fall som tveksam kvalitet men ganska billigt. Och ja, jag pratar om identiska anbud.

Jag tror på att låta den nuvarande arbetsförmedlingen gör det den är bra på, det vill säga att stödja och hjälpa personer med all byråkrati och administration som följer av att vara arbetssökande. Och att vägleda och öppna dörrar till a-kassor och andra instanser som är helt avgörande för individens vardag och livssituation.

De privata alternativen som förmedlar nya jobb - och som i skrivande stund redan existerar – är alldeles tillräckligt bra. Ta Monster som exempel, eller Manpower – båda har CV-databaser där du kan få hjälp att lägga upp en profil som gör dig tillgänglig för alla proaktiva arbetsgivare på marknaden. Det finns många bemannings- och rekryteringsföretag som använder dessa två databaser som sin enda kanal för att leta kandidater (jag har själv arbetat så på tidigare arbetsplatser). Så varför då lägga astronomiska mängder skattemedel på ett system som i väldigt hög grad redan existerar?

Anledningen att jag skriver det här inlägget just idag är att SVT belyser att det kommunala bostadsbolaget i Örebro bedriver arbetsförmedling, vilket gör situationen än mer komplex. Och, om jag får spetsa till det, än mer bisarr. Skall ett kommunalt bostadsbolag verkligen ägna sig åt sådan verksamhet? Jag är skeptisk. Särskilt med tanke på att de ger sig ut på en etablerad marknad och konkurrerar med befintliga privata aktörer.

Annars finns det gott om genvägar till ett nytt jobb – ett exempel är att hitta en kändis som hejar på, så går det nog fint!

att göra slut med en kompis

Att göra slut med en flickvän är en smärtsam, men på många sätt naturlig process. Av någon anledning har man kommit till vägs ände och det som återstår är att anpassa sig efter verkligheten.

Kan man göra slut med en kompis? Dumpa en vän? Såsom jag ser det så är den stora skillnaden att man, eller jag, sällan har uttalat och där med ”definierat” (tråkigt ord i brist på  bättre) relationen till en kompis. Och då blir det också ett odefinierat band som bryts om man väljer att gå skilda vägar.

Det sägs att tiden läcker alla sår. Jag är skeptisk. Jävligt skeptisk. Mina självupplevda erfarenheter säger mig att vänner som skärs av är mer definitivt borta, av samma anledning som tidigare. Jag definierar tidigare flickvänner som ex, men vad kallar jag de vänner som har sårat mig så mycket att jag inte klarar av att ha kontakt med dem?

För mig klarnar det här resonemanget än mer när jag tänker på de vänner som jag faktiskt har uttalat vänskapen med. Jag pratar om de få jag kallar för bröder. Underbara människor, själsfränder, som alltid har ställt upp och som jag aldrig kommer kunna radera från mitt medvetande – för vi har varit med om för mycket.

Däri ligger min definition av ett syskon, det är en person som du kan säga vad som helst till eller göra vad som helst tillsammans med, men oavsett vad som händer så kommer vi alltid vara bror eller syster. Det ligger en märklig kraft i det där samtalet då man bekräftar varandras betydelse. Om någon där ute läser det här så uppmanar jag er att göra detsamma, leta upp de närmaste och berätta för dem att de är era närmaste.

My sisters and my brothers
I’d rather be a man in your eyes
Than a king in any others!

can you feel the funk

Jag har inte bloggat sen augusti 2006.

Nu har jag samlat på mig diverse saker jag vill skriva om. Och det tänker jag göra.

Återkommer när jag strukturerat mina tankar lite mer.